Kampen mot ett godkänt examensarbete och ett flytterbjudande vi inte kunde tacka nej till.

Allmänt  /  0  Kommentarer
Fortsättning på förra inlägget "Ångestens konsekvenser och påverkan av livsval".
 
Efter den första juni 2018 bodde jag alltså tillsammans med min bästa vän och livspartner. Vi ägde inte mer än en säng, ett skrivbord, en datorstol, ett vardagsrumsbord, en tv-bänk och två köksstolar som inte ens fyllde en tredjedel av vår tvåa på 67 kvadrat. Det dåliga samvetet sköljer över mig som en våg när jag tänker tillbaka på att jag exakt en vecka efter flytten packade en väska och åkte på min första utlandsresa någonsin tillsammans med min vän och lämnade Rasmus kvar i den tomma lägenheten. Vi hade i alla fall lyckats få hem vår soffa innan jag drog, så han kunde ha över vänner och leva ett någorlunda normalt liv medan jag låg på en sandstrand i Turkiet. 
 
När jag kom tillbaka från en vecka fylld med middagar vid solnedgångar, festkvällar till tidigt på morgonen, bad i havet, trevligt sällskap, goda drinkar och massa skratt kändes det bara så rätt att kliva in i vår lägenhet med en Rasmus som stod och lagade mat i vårt kök. Sommaren fylldes av jobb, filmkvällar, häng med vänner och vanliga sommaraktiviteter. Då och då försökte jag sätta mig framför datorn för att skriva på det fruktansvärda examensarbetet men så fort jag klickade upp dokumentet kom ångesten och satte sig som en sten i bröstet. Det var omöjligt. Återigen erkände jag mig besegrad och insåg att jag inte skulle få klart arbetet till det första resttillfället i oktober. Efter samtal med min handledare som rådde mig att sikta på det andra resttillfället och långa konversationer tillsammans med både vänner och familj återfick jag kämparglöden jag under våren hade tappat.  
 
I slutet av november blev examensarbetet klart, godkänt för framläggning och förberedelserna inför redovisningen den sjunde december startade. Ena dagen stod jag och sålde smörgåsar på Amarant och andra dagen stod jag i ett klassrum framför studenter och seminareledare för att ÄNTLIGEN redovisa mitt examensarbete. Fyrtiofem minuter har nog aldrig gått så fort. Jag hann knappt blinka innan både redovisning, opponering och frågor från publiken var över. Jag gick hem och firade med en flaska bubbel och förberedelser inför secret santa med mina härliga högskolevänner på kvällen. 
 
Redovisningen följdes av en lång väntan. Väntan på ett godkänt. Ett godkänt som skulle innebära slutet på utbildningen och en kandidatexamen i min hand. Ju längre tiden gick desto mer sjönk självförtroendet och hoppet om att ett godkänt skulle dyka upp i mailen. Den sjätte februari fick jag ett mail av min handledare med ämnesraden "Äntligen!". I mailet kunde jag läsa orden:
 
"Hej Ida! 
Äntligen! Och mitt besked är positivt! 
Ditt examensarbete är godkänt av examinator."
 
Den kvällen firade jag med ost och kex i favorithörnet av soffan, omringad av flyttkartonger, med datorn i knät googlandes på sovrumsfärger. Just det, jag har glömt att nämna: mitt i all exjobbs- och julkaos fick vi ett erbjudande om att köpa och flytta in i Rasmus farfars hus. Vi tackade ja. Så här sitter jag nu i vår säng, i vårt nya hem: ett hus från 1975 på cirka 220 kvadrat.