ÖNSKELISTA

Tankar & funderingar  /  0  Kommentarer
Kära tomten!
 
Jag vet att jag kanske är lite sen med min önskelista, men faktum är att jag till en början inte tänkte önska mig någonting i julklapp. Några dagar in på december insåg jag att jag visst önskar mig någonting. Ganska mycket faktiskt. Och jag förstår att det kan bli svårt att skaffa fram dessa saker på så kort tid, men jag hoppas att du i alla fall vill försöka. Jag har trots allt skött mig i år (om vi bortser från alla de där gångerna när rummet liknat ett bombnedslag och golvet varit fyllt med kläder som lätt hade kunnat fylla hela garderoben). Men jag har ju varit snäll mot mina medmänniskor i alla fall, och det är väl det som egentligen räknas?
 
Jag har kommit till insikt om att materiella ting inte är något för mig i år, eller något år framöver. De kommer ändå bara ge mig ett lyckorus i början, för att sedan hamna i hyllan och samla damm tillsammans med allt annat som gett mig tillfällig glädje. Dessutom håller den tillfälliga lyckan liiite längre om jag får köpa dessa materiella saker för egna pengar istället för att bara få dem av någon snäll familjemedlem, eller dig såklart. Så de materiella sakerna kan du ge till andra barn, som vill ha och kanske behöver dem mer än mig. 
 
"Vad är det denna 19-åriga lilla flicka egentligen önskar sig?" kanske du tänker nu. Och det ska jag berätta. För det första önskar jag mig motivation. "Ja men vadå motivation? Till vad?"
 
Jo, motivation till att orka studera.
Motivation till att fortsätta jobba.
Motivation till att försöka återuppta kontakten till min lillasyster.
Motivation till att orka umgås med mina vänner
och motivation till att leva mitt liv ordentligt istället för att
bara vilja ligga i sängen, sörpla te och dra täcket över huvudet hela dagarna. 
 
För det andra önskar jag mig
en säck
eller en låda,
eller kanske till och med en garderob fylld med fejkleenden.
 
Min nuvarande säck börjar nämligen ta slut, och jag måste hushålla med mina fejkleenden vilket resulterar i en ganska deprimerad och låg tjej om dagarna. Och jultomen om någon vill väl inte ha en ledsen och nedstämd tjej kring juletider? Går det inte att fixa fram vill jag ha något annat som kan få mig glad. Helst något som gör mig glad på riktigt då det är väldigt utmattande att försöka hitta ett språk och en kroppshållning som kan förmedla samma känsla som mina fejkleenden gör. 
 
Till sist önskar jag mig ett ångest- och problemfritt 2016. 
 
Ja, alla dessa problem som väljer att uppenbara sig hela tiden får mig bara att må så himla dåligt och aldrig kan det få finnas en lugn stund. Ge mig ett problemfritt år, så att jag slipper ångesten och kan vara glad utan mina fejkleenden så kaaaanske min motivation väljer att lysa med sin närvaro. 
 
God Jul,
hälsningar Ida. 
 
 
 

DET ÄR OKEJ ATT PROVTÄNKA

Tankar & funderingar  /  0  Kommentarer
Jag är sällan den som uttrycker mig inom ämnen som ankyts till politik eller värderingar i överlag. Dels för att jag är konflikträdd och fasar inför att läsarna ska missuppfatta det jag skriver men också för att jag nog är den mest opolitiska människan som existerar. Men nu känner jag att jag måste få säga något, jag måste få skriva av mig och försöka ordna upp det kaos som skapats i mitt huvud. 
 
Från det att jag började i årskurs fyra fram till nu, har mina klasskamrater till majoriteten bestått av elever med utländskt påbrå. Detta har inte spelat någon roll alls för mig. Jag har trivts i mina klasser och jag umgicks i stort sätt bara med dem som hade utländskt påbrå. Mina bästavänner under fyran och femman var afrikaner och jag älskade att spendera tid hemma hos dem. Att se deras kultur, äta deras mat och generellt se skillnaderna mellan deras hem och mitt hem. Jag är uppvuxen i den generationen där det är och har varit så vanligt med olika etniciteter, så det har aldrig riktigt spelat någon större roll för mig. 
 
Trots detta kan jag med handen på hjärtat och öppet säga att jag under nattpromenaden hem från krogen blir mer rädd för en person med utländskt påbrå än om jag stöter på en svensk. Men vad beror detta på? Trots min uppväxt med alla möjliga sorters etniciteter i min omgivning så väljer jag ändå att byta sida eller gå en omväg om jag stöter på en person med utländskt påbrå, men inte alls i samma utsträckning när jag möter en svensk. 
 
De senaste åren har media fokuserat så himla mycket på att belysa alla brott som begås utav utländska gärningsmän. Det är inte alls ofta man läser om den svenska killen som våldtog flickan i skogen, medan det säkerligen händer oftare än media vill erkänna. Media har proppat mitt huvud fullt med felaktig fakta om att det är de mörkhyade människorna jag ska vara rädd för, det är dessa jag ska akta mig för och ha extra koll på. 
 
Det som hände igår är fruktansvärt och hemskt på alla plan. Men samtidigt kan jag inte rå för den där lilla glädjen över att den maskerade mannen, eller rättare sagt - killen, i Trollhättan visade sig vara svensk. Självklart är jag ledsen och arg över att en så brutal händelse ska behöva hända för att media äntligen ska göra en gigantisk nyhet om att en svensk begått ett brott.  Men det är nu världen, och också jag, inser att det inte alls är människorna med utländskt påbrå som jag ska vara rädd för. Det sitter inte i ens hudfärg, det sitter inte i ens religion, det sitter inte i det faktum att du kommer från ett annat land - det sitter nämligen i personens skeva sätt att se på människan. Det sitter i personens skeva människobild och personens skeva värderingar. 
 
Jag kan inte annat än be om ursäkt till alla människor jag automatiskt ryggat tillbaka för, jag är ledsen. Från och med idag hoppas jag att media väljer att lysa upp brott utförda av både svenskar och utländska, eller varför inte skita i att nämna etniciteten överhuvudtaget för det är egentligen så irrelevant som det kan bli. 
 
Låt mig återigen säga att detta är ett försök att reda ut all kaos i min hjärna, och det är inte alls en färdig tanke. Men jag har lärt mig att det är okej att provtänka, och detta är resultatet. Jag vill ägna alla mina tankar till de drabbades anhöriga, och även Antons anhöriga. För trots att hans skeva människobild fick honom att göra något fruktansvärt, så har hans anhöriga ändå förlorat en son, en vän, en bror, etc. 

HÖGSKOLA!

Livet i allmänhet  /  1  Kommentarer
Hej hej! Det var evigheter sedan jag bloggade, och till mitt försvar har jag legat med världens jävla ångest i två-tre veckor. Jag har i stort sätt legat i sängen, kikat på youtube-videos via mobilen och sedan slappat framför tv:n hela tiden, och jag har inte ens orkat startat datorn. Mat-intaget har också det varit kasst, så jag har knappt ätit under dessa veckor heller. Men nu börjar jag komma på fötter igen och mycket på grund av lördagens bravader då jag och Marina drog ner till Mocca Deli, satt och pratade om ALLT i flera timmar och vid tolv träffade vi på lite fler människor. Alltså, jag har inte skrattat eller mått så bra på såååå himla länge. Så den kvällen tändes en gnista inom mig och jag är back on track! Måste verkligen säga tack till Marina för den bästa kvällen på länge. TACK! Du är guldvärd Marina! ♥
 
Men nu är jag tillbaka och idag har jag lyckats att starta datorn, mycket för att kunna planera lite och kolla efter en dator innan skolstart - för jag börjar på högskolan i höst!!! Ja, ni läste rätt. Jag börjar på Mälardalens högskola här i Eskilstuna på programmet Textdesign. Jag är sååå glad, och det känns verkligen som något för mig. :-)

 
 
Inte förrän nu har jag kunnat glädja mig åt det ordentligt då jag fick reda på det ungefär samtidigt som jag fick ångesten. Men nu är jag lyckligare än någonsin och jag är så taggad för att fixa och dona inför skolan. Men samtidigt också väldigt nervös. En ny skola, ett nytt studiesätt och nya människor i olika åldrar. Jag är också nervös och lite rädd över att missa att skriva in mig på någon kurs eller att jag missar något annat viktigt haha :-( Så just nu sitter jag och planerar lite, skriver in viktiga datum i min kalender och är på datorjakt! 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg