Fars dag – en dag fylld med ångest

Det är november. Tävlingen om vilka företag och affärer som säljer de bästa pappa-presenterna drar igång. I takt med den ökade reklammängden växer ångestklumpen i bröstet. Hans ord ekar i huvudet och andningen blir tyngre. 

 

Trots att åtta år har gått känner jag fortfarande samma känsla av uppgivenhet och besvikelse som jag gjorde då. Den där gången, när jag några månader efter natten som han skar sig själv och torkade av blodet på sin vita skjorta, samlade mod för att ringa honom. Några månader efter natten som jag åkte hem till mamma och grät till sömns med bilden av blodigt papper lindat runt hans arm fastetsad på näthinnan. Den där gången som jag ringde honom, med endast goda avsikter, för att bli nedtryckt och skriken på. 

 

Det är åtta år sedan, men jag minns det som igår. Efter timmar av velande greppade jag till slut telefonen. Jag letade fram hans telefonnummer och tryckte på den gröna luren. Signalerna gick och kroppen började skaka. ”Hej” svarade han. Med det lilla mod jag hade lyckats samla på mig stammade jag fram ett snällt och försiktigt: ”Grattis på fars dag.” 

 

Vad som hände efteråt var långt ifrån det scenario jag hade byggt upp i mitt huvud. Ett ord på fyra bokstäver var det enda jag begärde. Ett snällt och uppskattande tack. Men det var för mycket begärt. Istället spydde han en kaskadgalla över mig. Varje ord högg som en kniv i bröstet och tårarna brände bakom ögonlocken. 

 

Han kunde för all sin värld inte förstå varför jag hade pratat med kuratorn när skolan började efter sommarlovet. Jag hade gjort honom besviken. Han kunde verkligen inte få in i sitt huvud varför jag försökte förstöra för honom genom att få honom att gå och prata. Han var arg och ledsen. 

 

Jag satt där, med telefonen mot örat och tårarna som sakta började rinna ner för mina kinder. Han fick mig att känna mig som en hemsk människa. En fruktansvärd dotter som hade berättat för skolkuratorn om den där kvällen i juni. Den där kvällen när den vita skjortan inte längre var vit och om det där vidöppna såret på hans arm som skulle bilda ytterligare ett ärr. 

 

Innerst inne vet jag att mitt samtal med kuratorn inte var fel. Innerst inne vet jag att allt jag gjorde då, och allt som jag har gjort sedan dess, har varit rätt. Jag vet att jag inte är en dålig dotter, snarare tvärtom. Men trots det kan jag inte undvika det. Varje gång som fars dag närmar sig kan jag höra hans röst i huvudet och känslan av besvikelse, en hemsk dotter, infinner sig. 

 

 
 

ISA

Ida, fina <3 blev så berörd.. Kan inte relatera till just detta men förstår att hajpen kring vissa dagar väcker så jävla mycket känslor för dem som inte riktigt har det där som målas upp som en perfekt, romantiserad bild överallt. Vill du prata om någon nån gång så lyssnar jag gärna. Gammal och vis du vet ;))

Svar: Åh <3 Haha, gammal och gammal skulle jag väl inte säga – men säkerligen vis! ;)
Ida Q Karlsson

2017-11-19 / 17:17:54
URL: http://isabyl.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback