Jag är fortfarande nere i träsket och trampar

Jag är fortfarande nere i träsket och trampar. Men det känns som att jag snart är på väg upp ur all smutsig, klibbig gyttja. Jag ska inte ljuga. Jag kämpar fortfarande med att kliva upp ur sängen och känna att det finns kraft till alla vardagssysslor. Jag kämpar dagligen med att inte ta ett av de vita små pillren som ligger i sin karta och påminner om mitt mående. Men jag känner att styrkan är på väg tillbaka. En liten gnista i taget. 
 
Jag är fortfarande nere i träsket och trampar. Men jag måste tacka för all positiv respons jag fick på det förra inlägget, och som jag fortfarande får. Både av familj, vänner och bekanta men även av okända människor som lyckats ta sig hit och slängt in en kommentar. Jag fascineras över att så många känner igen sig, men att så få vågar skriva och berätta om något så vanligt gör mig frustrerad. Men jag är glad, överväldigad och lycklig över att blogg.se valde att dela inlägget på startsidan för att belysa ett så viktigt ämne. Min chock och mitt ansiktsuttryck när jag scrollade ner och såg det färgglada håret och mitt egna ansikte var något ni alla skulle ha sett. Det gav mig hopp och värme. 
 
Jag är fortfarande nere i träsket och trampar. Men jag känner att mitt hopp och min kraft är på väg tillbaka på grund av alla fina människor jag har omkring mig. Min familj som plockade rent i mitt rum och som lagar mat och diskar när jag inte orkar. Mina vänner som ständigt frågar om jag vill hitta på något trots att jag sagt nej så många gånger att till och med jag hade tröttnat på mig själv. Min pojkvän som alltid finns där för mig, oavsett vad. Ja, jag skulle kunna fortsätta i år och dar men jag vill bara säga tack. Tack för att ni är ni och att ni finns i mitt liv. ♥
 
Jag är fortfarande nere i träsket och trampar. Men jag är på väg upp. Sakta men säkert. Och jag kan inte mer än längta till den dagen jag känner att jag vill kliva ur sängen när klockan ringer. Till den dagen jag känner att jag orkar ta mig utanför lägenhetsdörren och umgås med mina vänner. Till den dagen jag inte måste motstå känslan av behovet att ta ett lyckopiller. Jag längtar till den dagen jag kan göra allt och ingenting utan att tänka på om jag kommer bli för trött för att orka. 
 
Jag är fortfarande nere i träsket och trampar. Men jag har lärt mig att planera efter min ork. Jag har lärt mig att det är okej med en lugn kväll utan vänner eller studier. Jag har lärt mig att jag måste prioritera mig själv ibland och att det är en av de viktigaste sakerna jag kunnat inse. 
 
 
 
 
 
 
 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback