Jag är fortfarande nere i träsket och trampar

Livet i allmänhet  /  0  Kommentarer
Jag är fortfarande nere i träsket och trampar. Men det känns som att jag snart är på väg upp ur all smutsig, klibbig gyttja. Jag ska inte ljuga. Jag kämpar fortfarande med att kliva upp ur sängen och känna att det finns kraft till alla vardagssysslor. Jag kämpar dagligen med att inte ta ett av de vita små pillren som ligger i sin karta och påminner om mitt mående. Men jag känner att styrkan är på väg tillbaka. En liten gnista i taget. 
 
Jag är fortfarande nere i träsket och trampar. Men jag måste tacka för all positiv respons jag fick på det förra inlägget, och som jag fortfarande får. Både av familj, vänner och bekanta men även av okända människor som lyckats ta sig hit och slängt in en kommentar. Jag fascineras över att så många känner igen sig, men att så få vågar skriva och berätta om något så vanligt gör mig frustrerad. Men jag är glad, överväldigad och lycklig över att blogg.se valde att dela inlägget på startsidan för att belysa ett så viktigt ämne. Min chock och mitt ansiktsuttryck när jag scrollade ner och såg det färgglada håret och mitt egna ansikte var något ni alla skulle ha sett. Det gav mig hopp och värme. 
 
Jag är fortfarande nere i träsket och trampar. Men jag känner att mitt hopp och min kraft är på väg tillbaka på grund av alla fina människor jag har omkring mig. Min familj som plockade rent i mitt rum och som lagar mat och diskar när jag inte orkar. Mina vänner som ständigt frågar om jag vill hitta på något trots att jag sagt nej så många gånger att till och med jag hade tröttnat på mig själv. Min pojkvän som alltid finns där för mig, oavsett vad. Ja, jag skulle kunna fortsätta i år och dar men jag vill bara säga tack. Tack för att ni är ni och att ni finns i mitt liv. ♥
 
Jag är fortfarande nere i träsket och trampar. Men jag är på väg upp. Sakta men säkert. Och jag kan inte mer än längta till den dagen jag känner att jag vill kliva ur sängen när klockan ringer. Till den dagen jag känner att jag orkar ta mig utanför lägenhetsdörren och umgås med mina vänner. Till den dagen jag inte måste motstå känslan av behovet att ta ett lyckopiller. Jag längtar till den dagen jag kan göra allt och ingenting utan att tänka på om jag kommer bli för trött för att orka. 
 
Jag är fortfarande nere i träsket och trampar. Men jag har lärt mig att planera efter min ork. Jag har lärt mig att det är okej med en lugn kväll utan vänner eller studier. Jag har lärt mig att jag måste prioritera mig själv ibland och att det är en av de viktigaste sakerna jag kunnat inse. 
 
 
 
 
 
 
 
 

PSYKISK OHÄLSA

Livet i allmänhet  /  6  Kommentarer
På skrivbordet ligger skolböcker och överstyrkningspennor blandade med parfymflaskor och deodoranter. Lösögonfransarna har blandats ihop med gamla kvitton och tékoppen från morgonens sminkstund står kvar och bildar ytterligare en téfärgad ring på skrivbordets vita yta. Contourpaletter, beautyblenders och sminkborstar ligger överallt förutom på deras ursprungliga plats.
 
Ett halvt steg innanför dörren står väskan från helgens resa till Lund. Öppnad, men ouppackad. Fylld med smutskläder och hårprodukter. Bredvid väskan ligger ett par skor. De bör tvättas och ställas undan, men istället ligger de där på golvet och beblandas med både rena och smutsiga kläder. Den stora ryamattan med dess mjuka strån skymtas på några få ställen. Annars är den täckt med ett lager av prydnadskuddar, flaskor och förra veckans smutsiga kläder. 
 
Längre in i rummet står en dekorerad kartong. Den innehåller té och presenter från min födelsedag. Den har stått där, orörd, i en månad nu. Runtomkring ligger det filtar och gosedjur. Utspridda och nertrampade bland smutsiga strumpor och tofflor. På det bronsfärgade nattduksbordet ligger två veckors gamla godispapper och en lika gammal urdrycken Pepsi Max-burk. På andra sidan rummet står den dammiga bokhyllan. Fylld med böcker, idrottspriser, studentminnen och andra prestationer som påminner om att det funnits en drivkraft, en vilja. 
 
Men det är här jag befinner mig. Bland t-shirts och tjocktröjor ligger jag i sängen under täckets skydd och värme. I handen håller jag Therése Lindgrens bok "Ibland mår jag inte så bra" och i andra kapitlet läser jag om fördomar kring psykisk ohälsa. 
 
"Fördom: Psykisk ohälsa är ingen riktig sjukdom. Det är bara att rycka upp sig."
 
Jag önskar att det vore så lätt. Jag önskar att jag kunde "rycka upp mig" och städa undan det kaos som ska vara mitt rum. Jag önskar att jag efter det kunde ta mig ut i köket och kasta den överfulla soppåsen, eller diska undan det berg som bildats under veckan. Jag önskar att jag efter det hade tillräckligt med kraft för att sätta mig vid det nystädade skrivbordet och beta av den ena skoluppgiften efter den andra. Men istället ligger jag här. Med dåligt samvete över att jag inte har städat, att jag inte har diskat eller att jag hela tiden skjuter upp skoluppgifterna. Med en röst i huvudet som säger att jag är dålig för att jag inte kan hålla ordning som en "vanlig" människa. 
 
Jag önskar att det vore så lätt. Jag önskar att jag bara kunde "rycka upp mig" och följa med klasskompisarna på bio. Jag önskar att jag kunde gå i skolan en dag för att sedan ha kraft nog att ta en fika med en vän. Jag önskar att jag kunde spendera tid med min familj för att, samma dag, ha ork nog till en myskväll med pojkvännen. Men just nu är jag istället helt slut efter en skoldag. Eller helt orkeslös efter att ha umgåtts med en vän eller fler. Istället är jag så trött att jag går och lägger mig vid åtta och somnar nio på kvällarna. 
 
Ett sminkintresse som förut resulterade i flera timmar framför spegeln är nu som bortblåst. Den perfekta skuggningen, eyelinern och countoringen är inte längre något jag har ork till att göra. Jag är förvånad över att jag fortfarande har orken till att måla dit dem där perfekta ögonbrynen och fixa till den där skuggan som ska ge illusionen av att min dubbelhaka är mindre än den faktiskt är. Men mer än så orkar jag inte idag, inte just nu. 
 
Ett pyssel- och fotointresse är också som bortblåst. Kameran ligger och dammar bland laddare och kablar i min teknikkorg. Pysslet ligger i sina små lådor i bokhyllan och samlar damm tills det att en födelsedag börjar närma sig och ett halvhjärtat födelsedagskort pysslas ihop. Efter det är snören, papper och lim tillbaka i sina lådor för att återigen samla damm. 
 
Just nu finns det varken kraft eller vilja till att göra något av det ovanstående. Just nu finns det inte mycket som lockar, förutom värmen av täcket i min sköna säng. 
 
Som Therése Lindgrens bok heter – "ibland mår jag inte så bra". Det innebär att jag just nu befinner mig i det som texten beskriver. Det innebär att jag just nu inte orkar någonting. Det innebär att jag har bra dagar och perioder också. Jag har perioder i livet där det finns kraft och vilja till allt som står här ovanför och lite till. Men just nu är min psykiska ohälsa väldigt påtaglig.
 
Jag skriver, som oftast när jag skriver om något, för att jag stör och irriterar mig på alla idiotiska fördomar om psykisk ohälsa. Jag skriver för att jag vill motbevisa alla fördomar. Jag skriver för att jag vill krossa ännu en mur om ett tabubelagt ämne. Och till sist skriver jag för att skriften är mitt främsta sätt att bearbeta och för att: just nu mår jag inte så bra.