DET ÄR OKEJ ATT PROVTÄNKA

Jag är sällan den som uttrycker mig inom ämnen som ankyts till politik eller värderingar i överlag. Dels för att jag är konflikträdd och fasar inför att läsarna ska missuppfatta det jag skriver men också för att jag nog är den mest opolitiska människan som existerar. Men nu känner jag att jag måste få säga något, jag måste få skriva av mig och försöka ordna upp det kaos som skapats i mitt huvud. 
 
Från det att jag började i årskurs fyra fram till nu, har mina klasskamrater till majoriteten bestått av elever med utländskt påbrå. Detta har inte spelat någon roll alls för mig. Jag har trivts i mina klasser och jag umgicks i stort sätt bara med dem som hade utländskt påbrå. Mina bästavänner under fyran och femman var afrikaner och jag älskade att spendera tid hemma hos dem. Att se deras kultur, äta deras mat och generellt se skillnaderna mellan deras hem och mitt hem. Jag är uppvuxen i den generationen där det är och har varit så vanligt med olika etniciteter, så det har aldrig riktigt spelat någon större roll för mig. 
 
Trots detta kan jag med handen på hjärtat och öppet säga att jag under nattpromenaden hem från krogen blir mer rädd för en person med utländskt påbrå än om jag stöter på en svensk. Men vad beror detta på? Trots min uppväxt med alla möjliga sorters etniciteter i min omgivning så väljer jag ändå att byta sida eller gå en omväg om jag stöter på en person med utländskt påbrå, men inte alls i samma utsträckning när jag möter en svensk. 
 
De senaste åren har media fokuserat så himla mycket på att belysa alla brott som begås utav utländska gärningsmän. Det är inte alls ofta man läser om den svenska killen som våldtog flickan i skogen, medan det säkerligen händer oftare än media vill erkänna. Media har proppat mitt huvud fullt med felaktig fakta om att det är de mörkhyade människorna jag ska vara rädd för, det är dessa jag ska akta mig för och ha extra koll på. 
 
Det som hände igår är fruktansvärt och hemskt på alla plan. Men samtidigt kan jag inte rå för den där lilla glädjen över att den maskerade mannen, eller rättare sagt - killen, i Trollhättan visade sig vara svensk. Självklart är jag ledsen och arg över att en så brutal händelse ska behöva hända för att media äntligen ska göra en gigantisk nyhet om att en svensk begått ett brott.  Men det är nu världen, och också jag, inser att det inte alls är människorna med utländskt påbrå som jag ska vara rädd för. Det sitter inte i ens hudfärg, det sitter inte i ens religion, det sitter inte i det faktum att du kommer från ett annat land - det sitter nämligen i personens skeva sätt att se på människan. Det sitter i personens skeva människobild och personens skeva värderingar. 
 
Jag kan inte annat än be om ursäkt till alla människor jag automatiskt ryggat tillbaka för, jag är ledsen. Från och med idag hoppas jag att media väljer att lysa upp brott utförda av både svenskar och utländska, eller varför inte skita i att nämna etniciteten överhuvudtaget för det är egentligen så irrelevant som det kan bli. 
 
Låt mig återigen säga att detta är ett försök att reda ut all kaos i min hjärna, och det är inte alls en färdig tanke. Men jag har lärt mig att det är okej att provtänka, och detta är resultatet. Jag vill ägna alla mina tankar till de drabbades anhöriga, och även Antons anhöriga. För trots att hans skeva människobild fick honom att göra något fruktansvärt, så har hans anhöriga ändå förlorat en son, en vän, en bror, etc. 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail

Hemsida:

Kommentar:

Trackback